Vi fick en uppgift om att banan vid torvfabriken utanför Toftbyn hade trafikerats av ett lok. Vår kontakt i byn hjälpte oss att spåra upp loket och ett tips ledde till en gammal såg i byn Kvarntäkt. Nu var själva lokramen ombyggd till traktorvagn men i snön fann vi motor, växellåda, kedjor, hjulaxlar och senare lokets sits. Dessa delar erhöll vi som gåva och hämtade hem dem vid årsskiftet. Ursprungligen var loket tillverkat av Austro-Daimler, men hade fått originalmotorn utbytt mot en separat tvåcylindrig motor av fabrikat JAP, ny plåtöverbyggnad samt egen winsch. Vi lyckades få tag på bildmateriel hur loket sett ut vid fabriken, och med ledning av dessa, samt uppmätning av de befintliga delarna, kunde vi göra en ritning över lokets utformning.
I februari hämtade vi hem resterna av Ford-loket från Svensbo Torvströfabrik.
Med hjälp av domkrafter kunde vi höja loket upp ur den frusna torven och
lägga under ett spårspann som vi skruvat loss från banan. Med ytterligare två
spann som omväxlande lades ut framför loket lyckades vi rulla det framåt
genom snårskogen. För att kunna passera ett djupt dike var vi tvugna att bygga
en provisorisk bro av träbjälkar och spårspann. Loket lyftes sedan upp på
släpvagnen med hjälp av en traktor. I Borlänge rampades loket ned på vårt
korta spår bakom garaget. Vi fick också en transportabel vändskiva, en s.k.
kastskiva, som använts på mossen för att kunna nå spår utan växelanslutning.
Bansträckningen norrut ovanför backen växte under sommaren då marken
grovplanerades med traktorgrävare. Efter att banken jämnats till för hand med
spade kunde vi lägga ut halverade SJ-slipers och spika räls. Infartsväxeln
till Närsen Övre byggdes på plats och utformades som en kurvväxel. Delar
såsom spårkors och tungor hade vi fått från ett mindre sågverk. En färdig,
osymetrisk Y-växel lades omedelbart efter kurvväxelns huvudspår och från denna
lades provisoriskt decauvillespår i stationens längdriktning fram till en ny
täkt för fyllnadsmassor. Nu kunde vi med hjälp av tippvagnen fylla upp mellan
sliprar och jämna till linjen. För att inte alla fyllnadsmassor och grus skulle
hamna brevid spåret började vi använda oss av en teknik med den lösa och
flyttbara vändskivan, där tippvagnen först rullas upp och sedan lätt kan
vridas 90 grader. Hjulen låses och tråget tippas mitt i spåret. Denna teknik
har vi sedan använt oss av genom åren vid all grusning av våra spår.
Två vagnar med träunderreden tillkom detta år: En vanlig brädgårdstralla
från f.d. Rättviks Ångsåg som försågs med plankgolv och hållare för fyra
trästolpar. Vagnen används ibland för handdrivna transporter av ved, räls,
verktyg mm. Vid den lilla sågen i Kvarntäkt hittade vi resterna av en rolig
vagn som gått från sågens undervåning ut på ribbtippen. Den hade ett tippbart
plant flak med fina beslag och stora ekerhjul på smidda axlar. Dessa gled i
enkla öglor av rundstång. Av vagnens trävirke återstod mest mossa, men en
uppmätning kunde göras och hela vagnen repliktillverkades sedan i nytt trä
med tappningar och med originalbeslagen. Trallan fick no 608 och ribbvagen
no 609.