Vi fick en uppgift om att banan vid torvfabriken utanför Toftbyn hade trafikerats av ett lok. Vår kontakt i byn hjälpte oss att spåra upp loket och ett tips ledde till en gammal såg i byn Kvarntäkt. Nu var själva lokramen ombyggd till traktorvagn men i snön fann vi motor, växellåda, kedjor, hjulaxlar och senare lokets sits. Dessa delar erhöll vi som gåva och hämtade hem dem vid årsskiftet. Ursprungligen var loket tillverkat av Austro-Daimler, men hade fått originalmotorn utbytt mot en separat tvåcylindrig motor av fabrikat JAP, ny plåtöverbyggnad samt egen winsch. Vi lyckades få tag på bildmateriel hur loket sett ut vid fabriken, och med ledning av dessa, samt uppmätning av de befintliga delarna, kunde vi göra en ritning över lokets utformning.

I februari hämtade vi hem resterna av Ford-loket från Svensbo Torvströfabrik. Med hjälp av domkrafter kunde vi höja loket upp ur den frusna torven och lägga under ett spårspann som vi skruvat loss från banan. Med ytterligare två spann som omväxlande lades ut framför loket lyckades vi rulla det framåt genom snårskogen. För att kunna passera ett djupt dike var vi tvugna att bygga en provisorisk bro av träbjälkar och spårspann. Loket lyftes sedan upp på släpvagnen med hjälp av en traktor. I Borlänge rampades loket ned på vårt korta spår bakom garaget. Vi fick också en transportabel vändskiva, en s.k. kastskiva, som använts på mossen för att kunna nå spår utan växelanslutning.

Bansträckningen norrut ovanför backen växte under sommaren då marken grovplanerades med traktorgrävare. Efter att banken jämnats till för hand med spade kunde vi lägga ut halverade SJ-slipers och spika räls. Infartsväxeln till Närsen Övre byggdes på plats och utformades som en kurvväxel. Delar såsom spårkors och tungor hade vi fått från ett mindre sågverk. En färdig, osymetrisk Y-växel lades omedelbart efter kurvväxelns huvudspår och från denna lades provisoriskt decauvillespår i stationens längdriktning fram till en ny täkt för fyllnadsmassor. Nu kunde vi med hjälp av tippvagnen fylla upp mellan sliprar och jämna till linjen. För att inte alla fyllnadsmassor och grus skulle hamna brevid spåret började vi använda oss av en teknik med den lösa och flyttbara vändskivan, där tippvagnen först rullas upp och sedan lätt kan vridas 90 grader. Hjulen låses och tråget tippas mitt i spåret. Denna teknik har vi sedan använt oss av genom åren vid all grusning av våra spår.

Två vagnar med träunderreden tillkom detta år: En vanlig brädgårdstralla från f.d. Rättviks Ångsåg som försågs med plankgolv och hållare för fyra trästolpar. Vagnen används ibland för handdrivna transporter av ved, räls, verktyg mm. Vid den lilla sågen i Kvarntäkt hittade vi resterna av en rolig vagn som gått från sågens undervåning ut på ribbtippen. Den hade ett tippbart plant flak med fina beslag och stora ekerhjul på smidda axlar. Dessa gled i enkla öglor av rundstång. Av vagnens trävirke återstod mest mossa, men en uppmätning kunde göras och hela vagnen repliktillverkades sedan i nytt trä med tappningar och med originalbeslagen. Trallan fick no 608 och ribbvagen no 609.