Under vintern kunde vi vid några tillfällen skotta rent det korta spåret från snö och rulla vår lilla tralla några gånger fram och tillbaks. Naturligtvis hände det att vi spårade ur när det var alltför mycket tung blötsnö och is på rälsen.

Våren kom och vi hittade ett sågverk i Gimsbärke, där vi köpte en växel samt en liten vändskiva. Tanken var att förbinda den tänkta banan med den lilla grusgropen där vi hämtade fyllning. Växeln var tung och något skev men den fick duga som den var. Rälsen till grusgropsspåret bärgades ur leran i en grishage där den legat kvar i åtskilliga år sedan trallspårsystemet vid sågen och kolugnen vid Lissforsen i Dala-Floda lagts ned för länge sedan. Några skenor var riktigt krokiga men kunde hjälpligt rätas ut. Nu kunde vi lättare transportera jordfyllning med skottkärran ståendes på trallans flak. Vändskivan lades i spårets ände längst nere vid vägen och här byggdes ett kort stickspår.

Vi hade planer vid den här tiden att bygga ett eget litet motorlok och vi letade därför efter ett lämpligt tippvagnsunderrede som kunde användas till lokram. Det var ju ett väl beprövat sätt vid åstkilliga mindre indstribanor, att förse ett sådant med en motor och växellåda, bränsletank och en sits, så vips så hade man ett lok! Ofta anlitades någon lokal smed eller mekanisk verkstad att tillverka loket. Vi fann ett sedan länge avställt underrede vid ett nedlagt stenbrott i Borlänge där det stod nedsjunket i marken i ett skogsparti. Vagnen drogs fram till vägen med hjälp av ett grovt rep kopplat till bilens dragkrok, löpandes runt en stubbe som brytpunkt vid vägkanten! Vagnen fick NGJ no 602, men var alltså avsedd att fungera som lokram.

En vinterdag i slutet av året bärgade vi även en mindre vändskiva samt ett hjulpar som vi hittat på en gammal torvmosse utanför Borlänge. Delarna drog vi och släpade på snön med hjälp av en större snöskyffel. Det skulle dröja många år innan vi placerade vändskivan i spårsystemet på Vändplan...