Tegelbruken anlades ofta intill en god lerfyndighet och därför var lertagsbanorna i allmänhet ganska korta från början, kanske något hundratal meter. Lera är tung att frakta, och på många håll anlades linspelsdrift för tippvagnarna. När nya lertäkter togs upp längre bort från fabriken fick ofta motorlok ta över, men även hästdrift användes, speciellt vid mindre bruk. Idag finns ingen tegelbruksbana kvar i drift.

I stenbrott var spåren i allmänhet så korta att lokdrift inte användes. Här drogs stentrallorna oftast med häst eller sköts för hand till krossen eller utlastningen. På flera håll i Bohuslän användes dock ånglok i stenbrotten.

På torvmossar var oftast det enda alternativet till skottkärra och räv, att lägga ut ett enkelt decauville-spår och med häst eller ett hembyggt lok dra torvvagnarna till fabriken. Spårlängden kunde variera mellan 100 meter och upp till en mil långa spår. Ofta lät man någon lokal smed bygga ett enkelt motorlok av ett tippvagnsunderrede och lite bildelar, eller så sköt man helt enkelt vagnarna för hand. Ånglok användes aldrig, då en mosse är oerhört svårsläckt vid brand. Gummihjulsfordon brukar vara besvärligt att köra med på mossarna pga den stora fastkörningsrisken. Därför är torvbanan den småbana som överlevt landsvägsfordon och truckar längst och som på en del håll ännu används. Nya brytmetoder möjliggör idag traktordrift på mossarna och utvecklingen går tyvärr mot att allt fler torvbanor i landet försvinner.

Vid mindre sågverk kan man ofta hitta något litet spår som fortfarande används. Trätrallor lastas med nysågat virke för transport till upplag. Större brädgårdar har helt övergått till truckar.

Gruvor har ofta betydligt tyngre banor och rullande materiel och används ofta fortfarande på äldre brytningsnivåer. Vanlig idag är spårvidden 750 mm men även 600 och 900 mm spårvidd förekommer.

Några spännande småbanebesök: