Intresset för de riktigt små industribanorna som funnits i terrängen runtom i borlängetrakten ledde till åtskilliga cykelutflykter på lediga dagar under mitten av åttiotalet. Trallbanor som fortfarande låg kvar vid en del mindre sågverk och en del spårrester vid några nedlagda torvfabriker var naturligtvis spännande miljöer att utforska. Vid en sedan länge nedlagd liten gruva hittade vi en del rostiga rester av tippvagnar och annan transportutrustning mitt i granskogen. På biblioteket studerades de ekonomiska kartorna över omgivningarna för att där kunna finna nya "oupptäckta" industrier att besöka.

År 1985 passerade vi ett sågverk på väg till ett midsommarfirande. Från sågverket löpte ett övervuxet trallspår ut till brädgården och på spåret stod en gisten trätralla. Det var faschinerande att studera hjulaxlarnas utformning, den klena rälsens lite vingliga försök att bibehålla spårvidden, trots att gräs och mossa återtagit det mesta av marken där spåret drog fram. Kanske man vågade prova att rulla trallan några meter... Här föddes nog idén till en egen järnväg.

Redan samma kväll var den första skissen till banans sträckning klar. Det var naturligt att tänka sig banan i den egna skogen intill sommarstugan vid sjön Närsen utanför Dala-Floda, där vi alltid byggt kojor och lekt under årens lopp. Några dagar senare var det dags att börja planera in banans sträckning på plats. Tanken var att bygga ett enkelt och kort trallspår precis i kanten av den lilla myr som ligger längs vägen genom området. Men var får vi tag på räls, skarvjärn, spik mm?

Vi fann ett mindre sågverk i Dala-Floda där det låg en hel del klenräls i en hög samt flera trätrallor. Efter förfrågan fick vi tillåtelse att hämta en tralla om vi ville, samt ta några bitar räls. Trallan hade spårvidden 600 mm, och det skulle få bestämma banans spårvidd. Nu har ju detta varit en mycket vanlig spårvidd på tusentals industribanor i landet, men det tänkte vi inte på då...