Vid planeringen av en järnväg bör man allmänt undvika att lägga spåret i backar, så långt detta är möjligt, då dessa begränsar lokens eller hästens dragförmåga avsevärt. I svåra utförslöpor kan det också bli problem att bromsa tåget. En lutning brukar anges i ett förhållande eller ett promilletal. En lutning på 1:50 motsvarar alltså 20 promille. På våra "vanliga" järnvägar är backar över 16 promille ovanliga i huvudspår. På mindre, smalspåriga industribanor av samma typ som Närsen - Gråntjärns Järnväg, kunde ibland lutningar på upp till 30-40 promille förekomma. Ett otroligt exempel är en timmerbana i södra Östergötland där 70 promille användes en kortare sträcka, en lutning på ca 1:15! Banan trafikerades av ånglok. På vår bana finns en backe om 40 promille, vilken är problematisk vid blöt väderlek. Även när det är torrt på spåret kan våra minsta lok ha svårt att ta sig upp med ett tungt tåg.

Bättre är alltså att låta spåret slingra sig mellan höjder och utnyttja naturliga stråk i terrängen. Med en spårvidd på 600 mm är kurvor normalt inga problem för tågen. I bland kan det bli nödvändigt att schakta ur en ås eller kulle för att undvika lutningar. Massorna kan sedan tippas i en sänka som bankfyllnad. På många småbanor slingrade sig spåret väldigt mellan myrar, höjder och genom dalsänkor och bäckraviner för att undvika större jordarbeten och backar. Det blev billigast så.

En kurva på 600 mm industribanespår och smalare, kan i princip göras hur brant som helst. Om spåret trafikeras av små korta tvåaxliga vagnar och lok med litet axelavstånd kan kurvradier ner mot sex-sju meter användas utan problem. I praktiken har det visat sig att en radie på tre, fyra meter också fungerar om man inte skjuter mer än en vagn i taget. I en tvär kurva bör man öka spårvidden någon cm för att på så vis få hjulen att inte nypa fast. Ofta ersattes små riktningsändringar på lätta torvbanor helt enkelt med en knyck på spåret.

Det har funnits en mängd olika typer av räls och rälsprofiler vid våra industribanor. Allt från ytterligt klent spår med en vikt av 4 kg/meter upp till riktigt grov räls. Längderna på rälerna varierar mellan två och en halv meter, via fem, sju och tio meter. De korta rälerna var ofta också klena och skruvade eller nitade på plåtsyll till lätta spårramar att lägga ut direkt på marken. Dessa var också vanliga med femmetersräler. Många torv- och tegelbruksbanor var byggda med dessa spår som lätt kunde omflyttas.

En bana kan byggas upp helt med fasta spårramar och kurvsektioner om man vill. Hela system för detta utvecklades under senare delen av 1800-talet. För transporter på de lätta banorna användes ofta tippvagnar. Men för att få spåret lite mer gediget, använder vi begagnade SJ-slipers som kapas på mitten och där sågytan impregneras med tunnflytande spillolja. Rälerna spikas sedan fast med vanlig rälsspik, dock en lite mindre variant. Det finns en uppsjö av olika längd och utförande på dessa. Till skarvarna använder vi plana skarvjärn med tillhörande skarvbult.

Den första räls som vi använde på hobbybanan var av en klen profil om ca 5 kg/meter. Dessa skenor är nu utbytta. Rälsen från Toftbyn är av en kraftigare variant om 7 kg/meter, vilken har visat sig vara av en mycket bra och hanterlig typ, som är lätt att böja till kurvor, men som samtidigt är motståndskraftig mot vertikala krafter. Den nya linjen byggs med räls om 10 kg/meter och mellan sju och åtta meters längd. Detta ger ett mycket stabilt och vackert spår som får representera de mer varaktiga 600-banorna.